Historia

Om Furusund

”Genom hafsluftens inverkan medför en vistelse å platsen i högsta grad ökning af de röda blodkropparna och blodets hämoglobinhalt, och genom den starka ljusverkan en stegring i lifsenergien, hvilket yttrar sig i välbefinnande, lifsglädje och arbetslust” – så beskrivs Furusund i en broschyr från 1912. Men öns historia, liksom historien om vårt värdshus, börjar tidigare än så.

Furusund är den skärgårdsö som har fått ge namn åt den farled som under århundraden har använts av sjöfarare för att bege sig öster ut, och som än i dag används av finlandsfärjorna och de största kryssningsfartygen på sina färder mot Åland, Helsingfors, Tallin och St Petersburg. Ön ligger på den plats där farleden går genom ett smalt sund, vilket gör att Furusund syns på milslångt avstånd från både norr och söder.

Hur länge ön har varit bebodd är oklart men Furusundsleden omnämns för första gången i skrift redan på 1200-talet. År 1465 låter unionskungen Kristian I sin örlogsflotta lägga ankar i Ålandsviken på väg till Finland. Som ett minne av händelsen hugger man i bergshällen in en kompassros, som finns att beskåda än i dag.

På 1700-talets senare hälft behöver Gustav III pengar till att finansiera det anfallskrig mot Ryssland som pågår mellan 1788 och 1790. Kungen låter då uppföra ett av landets största kronobrännerier på Furusund. 7000 tunnor spannmål om året blir brännvin och verksamheten sysselsätter 30 drängar och betjänter.

Freden med Ryssland blir dock kortvarig och efter Sveriges nederlag och förlust av Finland 1809 uppstår behovet av att ha en fungerande tullkammare längs farleden. 1811 bygger man så en tullstation med arrest på Furusund. Det hus man uppför är just det hus som vi i dag kallar Furusunds värdshus. I tullhuset bor och arbetar vid den här tiden 15 tullmän med familjer, en inspektor, 12 vaktmästare och 2 roddarkarlar.

Under 1800-talet blir Furusund känd både i Sverige och utomlands som en bad- och kurort. Detta är mycket tack vare hovjuveleraren Christian Hammer (1818-1905) som köper ön 1882 och omvandlar den till ett sommarparadis, som med sina badhus, pittoreska villor och vackra promenadstråk attraherade så väl societeten och kungligheter, konstnärer och författare. Bland de senare kan nämnas August Strindberg, Anders Zorn och Carl Larsson.

August Strindberg i Furusund

August Strindberg kom till Furusund sommaren 1899, hitlockad av sin syster och svåger som länge vistats sommartid på ön. På Furusund kom Strindberg även att vistas med tid med Harriet Bosse i villan Isola Bella. Här på ön hittade författaren det lugn han efterlängtade och tiden på Furusund inspirerade Strindberg på många vis. Inte sällan blev ön och människorna här förlagor till karaktärer i hans verk så som i bland andra Götiska rummen och Dödsdansen. Mest känd gjorde sig dock Furusund i Stridbergs dikt Fagervik och Skamsund (1902), där Furusund är Fagervik och Köpmanholm är Skamsund.

Skillnaden mellan de båda orterna, på var sin sida av sundet, kunde vid tiden kring förra sekelskiftet inte vara större, varför dåtidens människor utan ansträngning kunde förstå vad Strindberg menade. Furusund dominerades av restaurangen och flera hotell, badgästsocietetens vackra villor och segelbåtar, promenadstråk och badplatser. Här fanns tillgång till alla tänkbara rekreationsmöjligheter, allt ifrån tennisbanor och kägelbanor till Zanders motionsapparater. Festerna avlöste varandra och likaså teaterföreställningarna.

Törnrosasömn och ny ägare

Köpmanholm hade å sin sida länge varit kalhugget och svedjat. Här fanns knappt några villor med italienska namn eller varmbadhus. Istället präglades ön av lotsare, läseri och nykterism.

Furusunds stjärna hade dock sakta börjat dala. Ända fram till 1914 och första världskriget hade det varit gott om gäster på ön, i synnerhet på sommaren. Utländska turister, framförallt tyskar och ryssar, förekom flitigt. Av ett tyskt prospekt från 1914 framgår att Furusund vid denna tid hade mycket goda förbindelser med omvärlden. Med ångbåtar som Svithiod, Lena, Odin och von Döbeln kunde man nå Furusund från Östersjöns alla hörn (Lübeck, Stettin, Riga och St Petersburg).

I och med kriget förfaller Furusund i en djup Törnrosasömn. I och med krigsslutet gör man ett tappert försök att väcka henne och återställa ön till sin forna glans. 1921 säljs dock Furusund till godsägaren Samuelsson. Denne var knappast intresserad för att rusta upp ön och driva det som ett semesterparadis. Samuelsson, som hade ett gott öga för skogsaffärer och avverkning, hade gjort sig en förmögenhet genom förvärv av gårdar med tillhörande skogsmarker.

Tullen tvingas lämna ön

Det var i och med Samuelsson som Tullen fick överge det hus man hade huserat i under drygt ett sekel. Tullen hade ett gammalt kontrakt på tullhuset sedan 1812, ett kontrakt som hade förnyats flera gånger tidigare. Då Tullen glömt att förnya kontraktet i rätt tid såg Samuelsson sin chans och vägrade förnyelse samt tillhöll Tullen att riva huset och föra bort stenarna som utgjorde grunden. Då huset ändå blivit för stort för Tullens behov valde man att avstå det gamla tullhuset och flyttade istället närmare vattnet till ett betydligt mindre hus. Att det gamla tullhuset aldrig revs är vi idag mycket tacksamma för, då huset nu har hunnit bli 200 år.

Förfallet av ön fortsatte under Samuelsson och Furusund blev nu mer känt som smugglartillhåll än som badort. När Samuelsson väl sålde Furusund 1938 befann sig ön i djupaste förfall. Liksom tidigare gjorde man nu, i regi av den nye ägaren av Furusund Albin Andersson, ett gediget försök att rusta upp och återställa ön, den stora restaurangen, hotellen, badhyttorna och stränderna.

Andra världskriget

Ytterligare ett världskrig skulle dock sätta stopp för dessa planer. I och med andra världskriget start 1939, blir det åter befästningar vid Furusund och Blidö. En liten militärtrupp kom nu att förläggas i Köpmanholm men fick sedermera disponera det gamla tullhuset på Furusund i utbyte mot att de utförde visst underhållsarbete, gjorde förbättringar och borrade en brunn.      

1944 blev Furusund karantän för krigsflyktingar, framförallt estländare, som tagit sig med båt till ön. Resurser kom nu att fokuseras på att, på ett så bra sätt som möjligt, ta hand om de nyanlända. Av förståliga skäl upphörde upprustningen av ön och vid flyktingkarantänens slut var Furusund återigen slitet och eftersatt. Bättre blev det inte när den stora restaurangen brann 1950. Dock, blev det starten för värdshusverksamheten i det gamla tullhuset, som på den tiden hette just ”Hotell Gamla Tullhuset” och som sedermera blev Furusunds värdshus.

Furusunds Strandväg 2, 760 19 Furusund